... *snyftar högt* Dagen började så bra med en härlig promenad med vovven i solskenet. När jag kom in så ringde min farmor och medans hon pratade med älsklingen så tänkte jag "vad bra, då får jag höra hur farfar mår" (Han ligger på sjukhus sedan mellandagarna eftersom han har haft svårt för att äta något den senaste tiden).
Sedan slog bomben ner!
Farfar är jättesjuk! Farmor blev kallad till sjukhuset i torsdags eftersom de ville prata med en anhörig och då förstod hon genast att något var allvarligt... *suckar djupt* Min käre farfar har cancer i hela magen och det har spridit sig upp i matstrupen också, så det är därför han har så svårt att svälja ner något...Så nu är jag JÄTTE-förtvivlad och JÄTTE-ledsen. Idag har jag nog gråtit och snorat flera liter.
Min farfar är mitt allt och jag har alltid tytt mig mest till honom, och så ska han bli så här jätteilla däran på en gång...
Visst, han är hela 85 år och har haft några tuffa år de senaste åren med några proppar i hjärnan och sånt, men det har han repat sig underbart bra efter. Nu vet vi inte hur länge vi får ha honom kvar hos oss... *snyftar och snörvlar* För hans skull så hoppas jag att det går fort och att han får komma till ro - men det är OTROLIGT tungt för oss andra... Det gör såååå ont i mig!
Men, jag får försöka leva på hoppet...
I'll be back - kram
1 kommentar:
Hej, första gången jag är här inne. Ville bara skicka några tröstande kramar. Jag förlorade min 74-åriga mormor i somras pga av cancer i magen (med det vill jag inte säga att din farfar inte klarar det! Han kanske har lång tid kvar!?). Men jag vet hur plågsamt det är att vara nära och se hur de kämpar och lider... Inget vidare. Det jag tror betyder mest för dem är att man är där. Och det verkar ju du vara :)
Kram
Skicka en kommentar